Sverige står inför en monumental uppgift: att ställa om till ett fossilfritt välfärdsland senast 2045. I jakten på lösningar har vätgas seglat upp som en het kandidat, en potentiell ‘game changer’ för industrin, transporterna och hela vårt energisystem. Men är hypen befogad? Kan vätgas verkligen bli den nyckel som låser upp dörren till en hållbar framtid, eller är det snarare en viktig, men inte allenarådande, pusselbit i det komplexa energiomställningspusslet? Låt oss dyka djupare ner i frågan och utforska både möjligheterna och utmaningarna.
Vätgasens potential och användningsområden
Vätgasens stora styrka ligger i dess mångsidighet. Den är inte en energikälla i sig, utan fungerar som en energibärare, ungefär som elektricitet. Men till skillnad från el kan vätgas lagras över längre tid och användas i processer där direkt elektrifiering är tekniskt svår eller oerhört kostsam. En avgörande fördel är att den kan produceras helt utan koldioxidutsläpp, förutsatt att processen drivs med förnybar energi genom så kallad elektrolys – en metod där vatten spjälkas till vätgas och syre med hjälp av el.
Industriell transformation med grön vätgas
Jag tänker särskilt på den tunga industrin, som stål- och cementtillverkning, där fossila bränslen idag dominerar och står för betydande utsläpp. Här öppnar grön vätgas, producerad med fossilfri el, dörren för att ersätta kol och koks och därmed radikalt minska klimatpåverkan. Det banbrytande Hybrit-projektet, ett samarbete mellan SSAB, LKAB och Vattenfall som stöds via Industriklivet, är ett lysande exempel. Där framställs fossilfritt stål genom att använda vätgas för att reducera järnmalm, vilket resulterar i så kallat direktreducerat järn (DRI) eller järnsvamp. Även inom kemiindustrin och raffinaderier, som redan idag är stora användare av vätgas (dock ofta fossilbaserad, så kallad grå vätgas), finns enorma möjligheter att ställa om. Som experter inom bland annat kemisk industri och forskning påpekat kan vätgas användas för att rena bioråvara eller i processer för kemisk återvinning av plast. Ett växande område är också CCU (Carbon Capture and Utilization – infångning och användning av koldioxid), där infångad koldioxid tillsammans med vätgas kan omvandlas till nya produkter, exempelvis metanol. Detta testas i projekt som Liquid Wind i Örnsköldsvik.
Mot fossilfria transporter
Transportsektorn är ett annat område där vätgas kan spela en avgörande roll i omställningen. Medan batterier framstår som en utmärkt lösning för personbilar och kortare transporter, stöter de på begränsningar när det gäller tunga lastbilar, sjöfart och potentiellt även flyget på grund av vikt och räckvidd. Här kan vätgas erbjuda ett fossilfritt alternativ, antingen genom att användas direkt i bränsleceller som genererar el ombord, eller som råvara för att producera elektrobränslen som e-metanol eller ammoniak. Dessa bränslen ger längre räckvidd och möjliggör snabbare tankning jämfört med batteriladdning. Intresset är stort, vilket syns i initiativ som Umeå hamns utredning om grön vätgas för sjöfarten inom ramen för EU-projektet Blue Supply Chains. Även EU driver på utvecklingen kraftfullt genom regelverk som Fit for 55, som bland annat ställer krav på utbyggnad av vätgastankstationer längs Europas huvudvägnät, med målet om minst en station var 200:e kilometer till 2031.
Ett flexibelt stöd för elsystemet
Utöver att ersätta fossila bränslen direkt, kan vätgas också bidra till att balansera vårt alltmer väderberoende elsystem. När vinden blåser mycket och solen skiner kan överskottsel användas för att producera vätgas genom elektrolys. Denna vätgas kan sedan lagras och vid behov omvandlas tillbaka till el, till exempel i bränsleceller eller gasturbiner, när efterfrågan är hög eller den förnybara produktionen låg. Även om aktörer som Uniper påpekar att storskalig energilagring via vätgas för elsystemet (ibland kallat power-to-gas-to-power) kanske inte är ekonomiskt optimalt på kort sikt på grund av energiförluster i omvandlingsstegen, så är flexibiliteten en viktig potentiell tillgång för framtiden. Vätgaslager, som det som framgångsrikt testats i Hybrit-projektets pilotanläggning i ett specialbyggt bergrum, kan bli avgörande för att säkra tillgången på både energi och vätgas över tid och mellan säsonger.
Förutsättningar och utmaningar på vägen framåt
Trots den uppenbara potentialen är vägen mot en storskalig användning av grön vätgas inte rak. Det finns betydande utmaningar som måste hanteras. Det handlar inte bara om teknikutveckling, utan i hög grad också om ekonomi, tillgång till resurser, infrastruktur och politiska beslut.
Kostnader och global konkurrenskraft
En av de största stötestenarna just nu är kostnaden. Att producera grön vätgas genom elektrolys är fortfarande betydligt dyrare än att framställa den från fossila bränslen som naturgas (vilket ger så kallad grå vätgas med stora koldioxidutsläpp). Enligt Internationella energirådet (IEA) utgjorde lågutsläppsvätgas (grön och blå vätgas från fossilgas med koldioxidinfångning) mindre än 1 procent av den totala globala vätgasproduktionen under 2023. För att grön vätgas ska bli konkurrenskraftig krävs fortsatt teknikutveckling, storskalig serieproduktion av elektrolysörer för att pressa investeringskostnaderna, och inte minst, tillgång till stora mängder fossilfri el till stabila och konkurrenskraftiga priser. Som Internationella byrån för förnybar energi (IRENA) understryker, måste kostnaderna ner och produktionskapaciteten för elektrolys öka dramatiskt globalt, i en takt som överstiger den historiska utbyggnaden av sol- och vindkraft.
Den kritiska frågan om elförsörjningen
Detta leder oss till vad som kanske är den allra största knäckfrågan för vätgasens utbredning i Sverige: tillgången på el. För att producera de enorma mängder grön vätgas som industrin och transportsektorn kan komma att efterfråga, krävs ofantliga volymer fossilfri el. Energimyndighetens strategiförslag pekar på ett möjligt behov av 60–126 TWh el per år bara för att nå målen om 15 GW installerad elektrolysörkapacitet till 2045. Det motsvarar i värsta fall nästan hela Sveriges nuvarande årliga elanvändning. Vi står alltså inför ett massivt behov av att bygga ut vår fossilfria elproduktion – från vind, sol, vatten och kärnkraft – och samtidigt förstärka våra elnät avsevärt för att kunna hantera den ökade efterfrågan från både direkt elektrifiering och en växande vätgasproduktion. Utan tillräckligt med grön el till rimliga priser riskerar vätgasens klimatnytta att urholkas, och industrier kan tvingas fortsätta med fossila processer, något Energimyndigheten varnar för.
Att bygga infrastruktur för transport och lagring
En annan central utmaning är att bygga upp den nödvändiga infrastrukturen. Idag saknas i stort sett ett utbyggt system för storskalig transport och lagring av vätgas i Sverige. Även om befintliga naturgasledningar i södra Sverige i viss mån skulle kunna anpassas för inblandning eller ren vätgas, krävs det betydande investeringar i helt nya rörledningar (pipelines) och lagringsanläggningar för att möta behoven, särskilt i norra Sverige där de stora industriprojekten finns. Projekt som planeras i norr, kopplade till industrins omställning, belyser just behovet av denna nya infrastruktur, vilket forskning från Luleå tekniska universitet understryker. Det kalla klimatet ställer dessutom särskilda tekniska krav på material och konstruktion för att säkerställa driftsäkerhet och minimera läckage. Storskalig lagring är också en nyckelfråga för att balansera produktion och efterfrågan. Pilotprojekt som Hybrits underjordiska lager och internationella erfarenheter av lagring i saltkaverner visar på tekniska möjligheter, men mer utveckling och demonstration i stor skala behövs för att verifiera kostnader och funktionalitet.
Effektiva regelverk och snabbare tillstånd
Slutligen krävs tydliga, förutsägbara och effektiva regelverk samt snabbare tillståndsprocesser. Som flera experter påpekat, bland annat under ett seminarium arrangerat av Tidningen Näringslivet, upplevs regelverken idag som otydliga och processerna som alltför långsamma för att matcha den snabba utveckling och de stora investeringar som krävs. Företag behöver tydliga spelregler för att våga satsa. Energimyndigheten har också pekat på behovet av en snabbare implementering av lagstiftning på vätgasområdet och föreslagit att en systemansvarig för vätgasrörledningar (en så kallad HTNO – Hydrogen Transmission Network Operator) bör tillsättas snarast för att skapa klarhet kring ansvarsfördelningen för den framtida infrastrukturen. Det handlar om att skapa förutsättningar för allt från säkerhetsföreskrifter till marknadsmodeller.
Produktionsmetoder och teknikutveckling
Trots utmaningarna pågår det mycket arbete för att lägga grunden för en svensk vätgasekonomi. Fokus ligger på att utveckla och skala upp hållbara produktionsmetoder. Grön vätgas via elektrolys med förnybar el är huvudspåret. Sverige har goda förutsättningar här, med en redan till stor del fossilfri elmix från vattenkraft, kärnkraft och vindkraft. Vätgas Sverige lyfter fram potentialen i att använda vårt elöverskott och de globalt sjunkande priserna på förnybar energi. Samtidigt utforskas även andra innovativa vägar. Forskare vid KTH undersöker till exempel möjligheten att använda industriella restprodukter som glycerol (från biodieselproduktion) och svartlut (från massaindustrin) i elektrolys för att potentiellt minska elförbrukningen avsevärt. Även kärnkraftens roll diskuteras, där både el och högtempererad värme från reaktorer potentiellt kan användas för effektivare vätgasproduktion genom exempelvis högtemperaturelektrolys med fasta oxider (SOEC – Solid Oxide Electrolysis Cell) eller mer långsiktigt via termokemisk vattenspjälkning.
Pågående projekt och stora infrastruktursatsningar
Det bubblar av aktivitet runt om i landet. En kartläggning från Energiföretagen Sverige från 2024 identifierade närmare 40 konkreta industriprojekt där grön vätgas spelar en central roll, spridda från norr till söder. Parallellt planeras stora infrastruktursatsningar för att möjliggöra transport och distribution. Ett viktigt exempel är Nordion Energis projekt som nyligen beviljades EU-stöd på en halv miljard kronor. Projekten Nordic Hydrogen Route och Baltic Sea Hydrogen Collector syftar till att bygga nya vätgasledningar som kopplar samman Sverige med Finland och på sikt även Tyskland via Östersjön. Denna typ av gränsöverskridande infrastruktur är avgörande för att skapa en fungerande europeisk vätgasmarknad, öka försörjningstryggheten och möjliggöra effektiv transport av vätgas från områden med goda produktionsförutsättningar till industriella användare.
Politikens och marknadens avgörande roll
Teknik och infrastruktur är nödvändiga pusselbitar, men de räcker inte. För att vätgasen verkligen ska kunna lyfta och bidra till den gröna omställningen krävs också rätt politiska och ekonomiska förutsättningar. Det handlar om tydliga nationella och internationella strategier, effektiva styrmedel som gör grön vätgas konkurrenskraftig, och en väl fungerande marknad.
Behovet av en tydlig nationell strategi och samordning
För att vätgasens potential ska kunna förverkligas krävs långsiktiga och tydliga politiska signaler som skapar trygghet för de massiva investeringar som behövs från näringslivet. Energimyndigheten har ett regeringsuppdrag att samordna vätgasarbetet nationellt och har tagit fram förslag till en nationell strategi. Denna strategi inkluderar bland annat planeringsmål för elektrolysörkapacitet – 5 GW till 2030 och 15 GW till 2045 – och syftar till att identifiera och undanröja hinder för att integrera vätgasen i energisystemet. Det handlar om en bred palett av åtgärder: från att säkerställa tillgången på fossilfri el till konkurrenskraftiga priser och att utveckla effektiva marknadsmodeller, till att korta ledtiderna i tillståndsprocesser och säkerställa att vi har rätt kompetens för att bygga och driva de nya anläggningarna. Det politiska intresset är tydligt, vilket bland annat syns i motioner i Sveriges riksdag som efterfrågar just en sammanhållen nationell strategi och effektiva styrmedel.
EU driver på utvecklingen med mål och finansiering
EU spelar en mycket aktiv och pådrivande roll i vätgasutvecklingen. Genom EU:s vätgasstrategi och initiativ som REPowerEU (som syftar till att minska beroendet av rysk fossil energi) sätts ambitiösa mål för produktion – hela 20 miljoner ton förnybar vätgas per år inom EU till 2030 – och användning av förnybar vätgas. För att nå dit används flera verktyg. Finansieringsprogram som CEF (Fonden för ett sammanlänkat Europa), som stöttar Nordions pipeline-projekt, och riktat stöd till storskaliga, innovativa projekt genom IPCEI (Important Projects of Common European Interest – viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse) är konkreta exempel. Dessutom arbetar EU intensivt med att ta fram gemensamma definitioner, certifieringssystem och marknadsregler för att skapa en fungerande och integrerad europeisk marknad för grön och koldioxidsnål vätgas. För Sverige är det avgörande att aktivt delta i detta arbete och säkerställa att de europeiska regelverken utformas på ett sätt som fungerar väl för svenska förhållanden och stärker vår konkurrenskraft.
Styrmedel och investeringar för att skapa en marknad
För att överbrygga det nuvarande kostnadsgapet mellan grön vätgas och dess fossila alternativ, och för att stimulera efterfrågan i nya tillämpningar, krävs fortsatta och sannolikt förstärkta styrmedel. Nationella stödprogram som Industriklivet (för industrins omställning) och Klimatklivet (för lokala och regionala klimatinvesteringar) är centrala verktyg för att möjliggöra de stora strategiska investeringar som krävs i vätgasproduktion och -användning. Energimyndigheten har föreslagit att dessa program bör förlängas och förstärkas för att möta behoven. Det behövs också tydligare signaler kring Sveriges framtida roll på den internationella vätgasmarknaden – ska vi primärt fokusera på att producera för inhemskt bruk, eller har vi ambitionen att bli en nettoexportör av vätgas eller vätgasbaserade produkter som fossilfritt stål och elektrobränslen? Enligt en rapport från IVL Svenska Miljöinstitutet finns potential för Sverige att bli en nettoexportör efter 2035, men det förutsätter att de pågående satsningarna realiseras och att utvecklingen fortsätter i en positiv riktning, vilket bland annat kräver en kraftig utbyggnad av elsystemet och vätgasinfrastrukturen.
Slutsats – En viktig pusselbit men ingen universallösning
Så, tillbaka till den ursprungliga frågan: är vätgas nyckeln till Sveriges gröna omställning? Efter att ha granskat potentialen, utmaningarna och de pågående satsningarna är min bild klarare. Vätgas är utan tvekan en oerhört viktig pusselbit, kanske till och med en möjliggörare för vissa svåra delar av omställningen, men det är inte en universallösning som på egen hand löser alla våra klimatutmaningar. Som Energy Transitions Commission (ETC) och andra internationella organ påpekar, spelar ren vätgas en avgörande, men kompletterande roll till direkt elektrifiering. Dess största potential ligger i de sektorer där elektrifiering är tekniskt svårast eller ekonomiskt orimlig, som inom tung industri (stål, kemi, cement) och för vissa tunga och långväga transporter (sjöfart, eventuellt flyg). Att tro att vätgas i stor skala ska ersätta el för uppvärmning av bostäder eller driva merparten av våra personbilar verkar i dagsläget mindre troligt och mindre energieffektivt än andra alternativ. Fokus bör ligga där vätgasen gör störst nytta och där alternativen är få.
Det är också helt avgörande att vi ser på vätgas ur ett systemperspektiv. Som forskningsprojektet som undersöker de samhällsekonomiska aspekterna av grön vätgas visar, beror nyttan och kostnadseffektiviteten av vätgasinvesteringar på hur produktion, distribution, lagring och användning samspelar med elnätet, industrins behov och andra delar av energisystemet. Var ska vätgasen produceras mest effektivt? Centralt i stora anläggningar kopplade till pipelines, eller decentraliserat närmare användarna? Hur säkerställer vi att den enorma mängd förnybar och fossilfri el som krävs finns tillgänglig när och där den behövs, till ett konkurrenskraftigt pris? Dessa komplexa frågor måste analyseras noggrant för att vi ska kunna göra kloka och samhällsekonomiskt effektiva val framåt.
Sverige har onekligen goda förutsättningar att bli en viktig aktör inom grön vätgas, mycket tack vare vår relativt fossilfria elmix (även om den behöver byggas ut kraftigt) och vår innovativa och omställningsvilliga industri. Potentialen finns där, som de många pågående projekten runt om i landet visar. Men för att förverkliga den potentialen krävs modiga politiska beslut, långsiktiga strategier som skapar förutsägbarhet, och omfattande investeringar – både från staten i form av stöd och infrastruktur, och från näringslivet i form av nya anläggningar och processer. Vätgasen kan absolut bli en nyckelkomponent i vår gröna omställning, men bara om vi använder den smart, fokuserar på rätt applikationer och ser till att hela värdekedjan, från elproduktion till slutanvändning, är hållbar, effektiv och konkurrenskraftig. Det är ett komplext pussel vi står inför, men ett pussel vi måste lägga för att säkra en hållbar och konkurrenskraftig framtid för Sverige.